....minkar på Munkastigen del tre

.... fortsättning

Humöret började tryta, och kilometrarna gick saktare och saktare kändes det som. Utsikten över Kråksjön var bedårande och jag njöt av stigen, trots att benen skrek till då och då av trötthet. Snart bara lite mer än en kilometer till tre milskontrollen. Jag tänkte ett Lidingölopp, är inte så illa. Bara en xtremerunda kvar. Minnen från förra månadens ultra premiär i ursvik gjorde sig påminda. Men kroppen kändes fräschare på alla sätt.

Magen börja göra lite konstiga ljud, all sportdryck och dextrsol som lunch, tillhör inte vardagen, kanske detta var orsaken? Öste munnen full av salta nötter och blickade ut en sista gång över sjön, då stigen skar in i skogen igen. Peder och jag småsnackade lite och han verkade riktigt stark så jag gled in bakom för att få lite draghjälp.

Äntligen stod den där, tre milskontrollen. Jag tryckte in sportpinnen och gladde mig åt att ha avverkat allt detta på 3:45. Huvudet funkade trögt men det kändes som en bragd att grejat detta tuffa parti, som jag hade hört snackas om av de mera rutinerade löparna. Benen ville nu verkligen gå i varje motlut, men chansen och möjligheten att få fylla på vätska inom tre kilometer gjorde mig inställd på att detta inte fick ta allt för lång tid. Försökte tigga till mig lite av Peder men när han enbart hade hemmamixad sportdryck och ytterst lite kvar avböjde jag.

Stigen bjöd på en rad övergångar av bilvägar och sedan in i skogen igen, ytterliggare en sjö syntes på vänstersida det skulle visa sig vara Lången. Plötsligt nådes jag av en rejäl önska att vråla ut i skogen ett vårtjut.

JJJIIIIHHHAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!

Skönt att peppa lite extra, nu när vätskan var slut och kontrollen inte skulle vara långt borta. Jag malde på och klockan viskade om att nu var det nära. I horisonten synte ytterliggare ett kallhygge, och en färgglad löpare syntes i fjärran i en enorm fart. På andra sidan hygget, såg jag äntligen en bil, lite folk, och ett stort dricka bord. Farten ökade en aning.

Väl vid vätskekontrollen hade jag bestämt mig, att ta god tid på mig att fylla på allt som fanns och stretcha. Efter några minuter dök Annika och Janne upp, skönt att bli flera. Vi vinkade adjö till funktionärerna som viskade om att ca tiotal löpare skulle ligga bakom. Vi gick vidare på grusvägen som nu skulle avsluta denna vackra och magiska tävling.

Kroppen piggnade till av den lite väl långa pausen på ca åtta minuter. Vi fick upp ett rätt bra tempo nästa omgående. Peder såg stark ut, jag hade tidigare gnällt lite över ett ömande vänster ben och höft, Men försökte slå bort alla negativa tankar. Vi ömsom gick och skämtade över när nästa backe började. Janne som nu avverkat över sju mil verkade pigg även fast han erkände viss trötthet. Vägen slingrade sig med sakta motlut.

Sakta började adrenalinet rinna till och tankarna på en spurt vore kul, men känslan att springa i mål tillsammans kändes roligare. Efter ca sex kilometer på grusvägen tog vi av och började lunka på ett eljusspår i sikte på marathonpasseringen. Kontrollen vid fyra minns jag knappt. Eljusspåret bjöd på otaliga figurer som vi försökte räkna. Men jag la ner tanken efter några figurer. Vid marapasseringen fick vi trycka in sportpinnen igen. Peder öste på i en spurt och försvann i fjärran. Kroppen kändes stark, nu fanns det verkligen kraft kvar, tempot hade sakta höjts men trion följdes åt. Jag frågade gång på gång hur slutet av banan var upplagd. Nu skymtade jag en rödstuga och några nyduschade personer gled omkring på området som vi var tvungna att runda. Nu var det nästan slut. Sista metrarna kändes lätta och jag rättade på kroppen och spurtade en aning för att trycka in pinnen med siffrorna:

5:36:03

Whow!!

fortsättning följer...