27 dagar efter Ursviksultra, var det äntligen dags för den beryktade Munkastigen trailrun. Benen kändes bra efter ett besök hos min norske naprapat strax innan tåget visslade iväg mot Hallberg.
Efter att gjort sällskap med Molly till Olshammarsgården på fredagen, var magen oxå i god form. Trots otaligt intag av kött och en misstänkt skum lasange i Jönköping under hockeyfinal fem, för lite sömn p.g.a jobb och annat gjorde mig knappast mindre peppad. Att äntligen, snida på mig nummerlappen och sakta springa iväg på Munkastigen, kändes så vackert.
Tävlingledaren skrek ut signalen och de ca sexiotallöparna, trampade iväg på grusvägen. Lät täten ösa på och kom in i ett något snabbt tempo första kilometern. Men när väl terrängen blev tekniskt svårare, sjönk det naturligt. Solen sken obarmhärtigt och jag blev snabbt varm, och vilket tur. Hade glömt undersstället hemma, men vindjackan kändes kalas.
Efter en stunds löpning i skogen, sprang jag ikapp Annika, som verkade laddad för dagens munk. Hade en stark vilja att driva på första milen utan att förivrigt köra slut på benen. Respekten för banan var hög, men viljan att pressa tiden från Ursvik var klart mera påfallande.
Över stock och sten, upp för kallhyggen drev benen mig framåt. Över ladugårdar med glada lantbrukare som vinkade och hejade. Stämningen eskalerade kilometer efter kilometer.
Vid starten hade jag stött ihop med en ultraesset Jan Söderqvist. Som tog tillfället i akt att öppna morgonen med ca 40 km uppvärmning från mål till start. Efter ca en halvmil skymtade jag Jannes grönakeps i fjärran tillsammans med ytterliggare två löpare (Peder och Daniel). Vid första mil-kontrollen kikade jag på klockan och öppningstiden på 73 min kändes trovärdigt. Stigarna var slingriga och kuperade. Annika öste på och jag hakade på.
Vid första vätskan bestämde jag mig för att kvickt fylla på förråden och snabbt lunka vidare, hade kommit i samspråk med några Jannes läroljungar som de såg ut att vara. Proppade munnen full av banan vid kontrollen och passade på att kika in vyn som var enastående över sjön.
Gran & tallskogar som i all sin prakt prydde banan, stod visserligen och barrade på sina ställen, men solen gassade på och vinden den var bortblåst.
Efter första vätskan var benen och fötterna pigga så även magen.
Forstättning följer....
Efter att gjort sällskap med Molly till Olshammarsgården på fredagen, var magen oxå i god form. Trots otaligt intag av kött och en misstänkt skum lasange i Jönköping under hockeyfinal fem, för lite sömn p.g.a jobb och annat gjorde mig knappast mindre peppad. Att äntligen, snida på mig nummerlappen och sakta springa iväg på Munkastigen, kändes så vackert.
Tävlingledaren skrek ut signalen och de ca sexiotallöparna, trampade iväg på grusvägen. Lät täten ösa på och kom in i ett något snabbt tempo första kilometern. Men när väl terrängen blev tekniskt svårare, sjönk det naturligt. Solen sken obarmhärtigt och jag blev snabbt varm, och vilket tur. Hade glömt undersstället hemma, men vindjackan kändes kalas.
Efter en stunds löpning i skogen, sprang jag ikapp Annika, som verkade laddad för dagens munk. Hade en stark vilja att driva på första milen utan att förivrigt köra slut på benen. Respekten för banan var hög, men viljan att pressa tiden från Ursvik var klart mera påfallande.
Över stock och sten, upp för kallhyggen drev benen mig framåt. Över ladugårdar med glada lantbrukare som vinkade och hejade. Stämningen eskalerade kilometer efter kilometer.
Vid starten hade jag stött ihop med en ultraesset Jan Söderqvist. Som tog tillfället i akt att öppna morgonen med ca 40 km uppvärmning från mål till start. Efter ca en halvmil skymtade jag Jannes grönakeps i fjärran tillsammans med ytterliggare två löpare (Peder och Daniel). Vid första mil-kontrollen kikade jag på klockan och öppningstiden på 73 min kändes trovärdigt. Stigarna var slingriga och kuperade. Annika öste på och jag hakade på.
Vid första vätskan bestämde jag mig för att kvickt fylla på förråden och snabbt lunka vidare, hade kommit i samspråk med några Jannes läroljungar som de såg ut att vara. Proppade munnen full av banan vid kontrollen och passade på att kika in vyn som var enastående över sjön.
Gran & tallskogar som i all sin prakt prydde banan, stod visserligen och barrade på sina ställen, men solen gassade på och vinden den var bortblåst.
Efter första vätskan var benen och fötterna pigga så även magen.
Forstättning följer....
Det verkar riktigt hærligt!
SvaraRaderaDu är redan länkad från min blogg, hoppas det var ok. Ser fram mot fortsättningen på Munkastigen!
SvaraRaderaFort-sätt-ning! Fort-sätt-ning! :-)
SvaraRadera