....minkar på Munkastigen del två

....fortsättning

Strategin var solklar redan innan första vätskan. Rappt fylla på alla flaskor, äta och dricka lite extra. I ögonvrån såg jag Annika försvinna mellan tallarna vid sjön. Jag tackade funktionärerna och glatt lubbade vidare, då grymtade Jakob

- VA DRAR DU REDAN!

Jag matade vidare på stigen och sprang i kapp Daniel Gillberg och tätt följd av Peder. Stigen blev tättare och tättare, grannarna och en del kuperade passager prydde banan upp till kontroll 20 km. Vid ett lerigt parti runt sjuttonkilometer, nådde vi dubbeldaniel ikap Annika. Kroppen kändes stark, nu var jag rejält uppvärmd. Skogsluften bjöd på energi och solengassade, frenetiskt i mitt ansikte. Att jag vid detta lag var kissnödig lyckades jag förtränga med att proppa i mig mer dryck och lite snacks.

Efter ett tekniskstopp, följdes av ytterliggare ett kallhygge. De slingriga stigarna över små kuperade fält, gjorde att löprytmen ständigt gick upp och ner. Känslan och närvaron var ända på topp och att gå lite då och då var ingen dum idé, med tanke på att över hälften av distansen återstod.

Vid tidskontrollen 20 km var humöret på topp och jag Peder och Annika öste på in på traktorstigen. Vår glada ansikten bytes några minuter senare ut till förvirrade då vi tappat markeringarna. En kovändning och febrilt letande visade sig bli en dyrbar miss, det visade sig bli en felslöpning på ca åttahundra meter.

Väl på rätt spår igen, skymtade jag den legendariska gröna kepsen. Janne som tagit god tid på sig vid första vätskan hade tuffat på och passerat oss.

Nu började min kropp och hjärna reagera på underlaget och den mentalutmaning som dagens etapp bestod av. Ett evigt sneglande på klockan gjorde mig lite sne och jag fortsatte att fylla på med vätska och allehanda snacks som dextrosol, salta nötter, mer vätska och sesamkakor.

Stigen gled förbi Gräsjön och sakta nådde vi rullstensåsen vid Abbortjärn och tillslut Kräksjön. Jag började nu bli rejält sliten och den första svackan var här för att stanna. Annika släppte oss vidare och jag och Peder lullade på. Min envishet och moral nådde högre än kroppens signaler att börja gå. Siktet var nu inställt på tre milskontrollen. Tyvärr började nu vätskan att trytta....

fortsättning följer.........