....minkar på Munkastigen del tre

.... fortsättning

Humöret började tryta, och kilometrarna gick saktare och saktare kändes det som. Utsikten över Kråksjön var bedårande och jag njöt av stigen, trots att benen skrek till då och då av trötthet. Snart bara lite mer än en kilometer till tre milskontrollen. Jag tänkte ett Lidingölopp, är inte så illa. Bara en xtremerunda kvar. Minnen från förra månadens ultra premiär i ursvik gjorde sig påminda. Men kroppen kändes fräschare på alla sätt.

Magen börja göra lite konstiga ljud, all sportdryck och dextrsol som lunch, tillhör inte vardagen, kanske detta var orsaken? Öste munnen full av salta nötter och blickade ut en sista gång över sjön, då stigen skar in i skogen igen. Peder och jag småsnackade lite och han verkade riktigt stark så jag gled in bakom för att få lite draghjälp.

Äntligen stod den där, tre milskontrollen. Jag tryckte in sportpinnen och gladde mig åt att ha avverkat allt detta på 3:45. Huvudet funkade trögt men det kändes som en bragd att grejat detta tuffa parti, som jag hade hört snackas om av de mera rutinerade löparna. Benen ville nu verkligen gå i varje motlut, men chansen och möjligheten att få fylla på vätska inom tre kilometer gjorde mig inställd på att detta inte fick ta allt för lång tid. Försökte tigga till mig lite av Peder men när han enbart hade hemmamixad sportdryck och ytterst lite kvar avböjde jag.

Stigen bjöd på en rad övergångar av bilvägar och sedan in i skogen igen, ytterliggare en sjö syntes på vänstersida det skulle visa sig vara Lången. Plötsligt nådes jag av en rejäl önska att vråla ut i skogen ett vårtjut.

JJJIIIIHHHAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!

Skönt att peppa lite extra, nu när vätskan var slut och kontrollen inte skulle vara långt borta. Jag malde på och klockan viskade om att nu var det nära. I horisonten synte ytterliggare ett kallhygge, och en färgglad löpare syntes i fjärran i en enorm fart. På andra sidan hygget, såg jag äntligen en bil, lite folk, och ett stort dricka bord. Farten ökade en aning.

Väl vid vätskekontrollen hade jag bestämt mig, att ta god tid på mig att fylla på allt som fanns och stretcha. Efter några minuter dök Annika och Janne upp, skönt att bli flera. Vi vinkade adjö till funktionärerna som viskade om att ca tiotal löpare skulle ligga bakom. Vi gick vidare på grusvägen som nu skulle avsluta denna vackra och magiska tävling.

Kroppen piggnade till av den lite väl långa pausen på ca åtta minuter. Vi fick upp ett rätt bra tempo nästa omgående. Peder såg stark ut, jag hade tidigare gnällt lite över ett ömande vänster ben och höft, Men försökte slå bort alla negativa tankar. Vi ömsom gick och skämtade över när nästa backe började. Janne som nu avverkat över sju mil verkade pigg även fast han erkände viss trötthet. Vägen slingrade sig med sakta motlut.

Sakta började adrenalinet rinna till och tankarna på en spurt vore kul, men känslan att springa i mål tillsammans kändes roligare. Efter ca sex kilometer på grusvägen tog vi av och började lunka på ett eljusspår i sikte på marathonpasseringen. Kontrollen vid fyra minns jag knappt. Eljusspåret bjöd på otaliga figurer som vi försökte räkna. Men jag la ner tanken efter några figurer. Vid marapasseringen fick vi trycka in sportpinnen igen. Peder öste på i en spurt och försvann i fjärran. Kroppen kändes stark, nu fanns det verkligen kraft kvar, tempot hade sakta höjts men trion följdes åt. Jag frågade gång på gång hur slutet av banan var upplagd. Nu skymtade jag en rödstuga och några nyduschade personer gled omkring på området som vi var tvungna att runda. Nu var det nästan slut. Sista metrarna kändes lätta och jag rättade på kroppen och spurtade en aning för att trycka in pinnen med siffrorna:

5:36:03

Whow!!

fortsättning följer...

....minkar på Munkastigen del två

....fortsättning

Strategin var solklar redan innan första vätskan. Rappt fylla på alla flaskor, äta och dricka lite extra. I ögonvrån såg jag Annika försvinna mellan tallarna vid sjön. Jag tackade funktionärerna och glatt lubbade vidare, då grymtade Jakob

- VA DRAR DU REDAN!

Jag matade vidare på stigen och sprang i kapp Daniel Gillberg och tätt följd av Peder. Stigen blev tättare och tättare, grannarna och en del kuperade passager prydde banan upp till kontroll 20 km. Vid ett lerigt parti runt sjuttonkilometer, nådde vi dubbeldaniel ikap Annika. Kroppen kändes stark, nu var jag rejält uppvärmd. Skogsluften bjöd på energi och solengassade, frenetiskt i mitt ansikte. Att jag vid detta lag var kissnödig lyckades jag förtränga med att proppa i mig mer dryck och lite snacks.

Efter ett tekniskstopp, följdes av ytterliggare ett kallhygge. De slingriga stigarna över små kuperade fält, gjorde att löprytmen ständigt gick upp och ner. Känslan och närvaron var ända på topp och att gå lite då och då var ingen dum idé, med tanke på att över hälften av distansen återstod.

Vid tidskontrollen 20 km var humöret på topp och jag Peder och Annika öste på in på traktorstigen. Vår glada ansikten bytes några minuter senare ut till förvirrade då vi tappat markeringarna. En kovändning och febrilt letande visade sig bli en dyrbar miss, det visade sig bli en felslöpning på ca åttahundra meter.

Väl på rätt spår igen, skymtade jag den legendariska gröna kepsen. Janne som tagit god tid på sig vid första vätskan hade tuffat på och passerat oss.

Nu började min kropp och hjärna reagera på underlaget och den mentalutmaning som dagens etapp bestod av. Ett evigt sneglande på klockan gjorde mig lite sne och jag fortsatte att fylla på med vätska och allehanda snacks som dextrosol, salta nötter, mer vätska och sesamkakor.

Stigen gled förbi Gräsjön och sakta nådde vi rullstensåsen vid Abbortjärn och tillslut Kräksjön. Jag började nu bli rejält sliten och den första svackan var här för att stanna. Annika släppte oss vidare och jag och Peder lullade på. Min envishet och moral nådde högre än kroppens signaler att börja gå. Siktet var nu inställt på tre milskontrollen. Tyvärr började nu vätskan att trytta....

fortsättning följer.........

Minkar på Munkastigen 44 km

27 dagar efter Ursviksultra, var det äntligen dags för den beryktade Munkastigen trailrun. Benen kändes bra efter ett besök hos min norske naprapat strax innan tåget visslade iväg mot Hallberg.

Efter att gjort sällskap med Molly till Olshammarsgården på fredagen, var magen oxå i god form. Trots otaligt intag av kött och en misstänkt skum lasange i Jönköping under hockeyfinal fem, för lite sömn p.g.a jobb och annat gjorde mig knappast mindre peppad. Att äntligen, snida på mig nummerlappen och sakta springa iväg på Munkastigen, kändes så vackert.

Tävlingledaren skrek ut signalen och de ca sexiotallöparna, trampade iväg på grusvägen. Lät täten ösa på och kom in i ett något snabbt tempo första kilometern. Men när väl terrängen blev tekniskt svårare, sjönk det naturligt. Solen sken obarmhärtigt och jag blev snabbt varm, och vilket tur. Hade glömt undersstället hemma, men vindjackan kändes kalas.

Efter en stunds löpning i skogen, sprang jag ikapp Annika, som verkade laddad för dagens munk. Hade en stark vilja att driva på första milen utan att förivrigt köra slut på benen. Respekten för banan var hög, men viljan att pressa tiden från Ursvik var klart mera påfallande.

Över stock och sten, upp för kallhyggen drev benen mig framåt. Över ladugårdar med glada lantbrukare som vinkade och hejade. Stämningen eskalerade kilometer efter kilometer.

Vid starten hade jag stött ihop med en ultraesset Jan Söderqvist. Som tog tillfället i akt att öppna morgonen med ca 40 km uppvärmning från mål till start. Efter ca en halvmil skymtade jag Jannes grönakeps i fjärran tillsammans med ytterliggare två löpare (Peder och Daniel). Vid första mil-kontrollen kikade jag på klockan och öppningstiden på 73 min kändes trovärdigt. Stigarna var slingriga och kuperade. Annika öste på och jag hakade på.

Vid första vätskan bestämde jag mig för att kvickt fylla på förråden och snabbt lunka vidare, hade kommit i samspråk med några Jannes läroljungar som de såg ut att vara. Proppade munnen full av banan vid kontrollen och passade på att kika in vyn som var enastående över sjön.

Gran & tallskogar som i all sin prakt prydde banan, stod visserligen och barrade på sina ställen, men solen gassade på och vinden den var bortblåst.

Efter första vätskan var benen och fötterna pigga så även magen.

Forstättning följer....

Länk: http://connect.garmin.com/activity/31320798

Kaxade upp mig igår och skrev på fejan att jag skulle ta pallplatsen från Kajsa Bergqvist på Stockholms första Run for water 6 km. Sanningen är att jag gjorde det med 2 min. Helt osannolikt kul tävling. Fick en startplats för en månad sedan och tänkte att det vore kul att testa lite asfalt mitt i stan för omväxlingsskull.

Knöade in mig rätt långt fram i starten, och värmde plikttroget upp med de övriga 2000 i starledet. Första kilometern var fruktansvärd men rätt snabbt fick jag syn på klockan som visade 4:20 tempo. Försökte kontrollerat ta mig runt och nöta av bit för bit och vid tre fick jag kontakt med en finne som gick för 26 min så jag tog rygg. Hade bra tryck i gamla stan tog lite vatten och benen ville rusa sista 800 m men jag sparade lite för upploppet i parken. Kul och är glad över känslan att täppa till truten på alla tvivel.

Tid: 26:33

Munkastigen:

Nu var detta bara ett mindre mellanspel inför nästa helgsdrabbning i trakterna runtMunkastigen, som kommer bli en höjdpunkt denna vår. Ifall allt stämmer med väder, kroppen och annat som kommer jag ge allt för att putsa tiden från Ursvik ultra. Och kanske till och med kommer få mina åtråvärda poäng i peppes trailcup. Vem vet?

TEC:

Förra helgen hjälpte jag till med pacing på Täby Extreme Challange. Det blev två iskalla varv först med Roxen och sedan med Zingo som jag raggade upp vid varvningen efter 100 km. Natten var magiskt och tuff, det blev som ett enda långt intervallpass. Stämningen på tävlingen var god och jag spåkade med otaliga idoler. Banan bjöd på skiftande utmaningar och terrängpartiet var verkligen knepig i beckmörkret. En stor eloge till alla inblandade. Det var en ära att få hjälpa till.

TEC-tankar

Ända sedan hösten förra året har jag vankat nyfiken på att valla runt den mytomspunna TEC-banan, som i helgen kan bli historisk. Jonas Buud kommer har tufft motstånd i kampen om nytt rekord på distansen.

Redan förra året dök jag in för att känna avstämningen kl 03 för att se hur Daniel Roxvret och resten av långlöparna låg till, i den iskalla kampen att nå målet 160 km. Den dunkla atmosfären framför matborden och skenet av elden sitter stenhårt fast på näthinnan.

I år blir det att pacea några löpare för egen del, och det ser jag verkligen framemot. Att se andra kämpa och gå i mål kan vara minst lika häftigt som att själv slå nya höjder.

Under tiden kan ni allt surfa in på länken nedan och lyssna till en av arrangörerna som ger lite tips inför denna maxade utmaning.

Patrick Joyce om att springa 16 mil
Medverkande: Patrick Joyce och Jenny Goldkuhl

http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type...

Tänker du spring grönt?
http://www.active.com/protect-your-playground/Articles/A_Green_Guide_for_Runners.htm?act=AFC-SocialMedia&Property=Active&Sport=Running&PageType=Content_SpSections&Emp=TO&PostType=Micro_blogging&Site=Crtwitter&Dy=04_09_10&Note=A_Green_Guide_for_Runners