TEC ”Ett tidsfördriv att dö för” del I

Bakgrund: Redan på förra årets tävling då jag jag deltog som pacer bestämde jag mig att denna utmaning ligger nu framför mig. Trots tankar mot annat håll, har första mötet med tävling debutåret 2009 etsat fast något mysigt, hemtrevligt och mystiskt runt tävlingen. Arrangörerna som genuint förstår ultralöpning, har här på korttid byggt upp en institution som nu oxå har fått internationell uppmärksamhet. Att i år reservera ett antal platser till utländska var ett genidrag. I början antog jag spurtstriden att äntligen knipa en startplats.

Under hösten åkte jag runt i ett antal av Sveriges städer med en bekant artist och till min glädje hittade jag snabbt en rutinerad maratonlöpare i bandet. Jag föreslog att vi skulle försöka köra ett pass i veckan och det blev ett par häftiga pass allt från Luleå i norr till Karlskrona. Som bonus lyckades jag locka med båda fjolårs segrarna på herr och damsidan för ett pass i höst och vinterluften.

Sträckan 100 miles är så mäktig att förberedelserna känns inte bara viktigt utan mer än så. När jag som pacer förra året observerade en inbiten punkare och rockräv ute på sin hundrade kilometer blev jag helt eld och lågor och när jag tog kontakt med honom och luskade efter känslan han hade haft blev jag snabbt varse om att detta bör gå vägen ifall jag mentalt ställde mig in på det och var beredd att ha inte bara en plan utan flera för att ta mig fram de sexton milen.

Förutsättningar: Hösten och vintern flöt på rätt bra, och i början av mars skruvade jag upp mängden och vips började små problem torna upp sig. Hälsena gav naprapaten huvudbry, men försvann. Tre veckor kvar, och en molande och tydligt hopparknä dök upp som en obehaglig betalningspåminnelse från CSN. Jag började bli rätt sur vid detta laget. Men löpning är en hårdsport, jag riktade fokus mot yoga och medleysim som fick min rastlöshet att lunga ner sig en aning.

Två veckor kvar, en av mina bästa vänner som har känt mig i 38 år Mormor Rut får en kraftig stroke och hamnar i sin tuffast situation hittills och då har hon avverkat 92 år och otaliga operationer. Är hon en som känner mig Jag har vid åtskilliga tillfällen tävlat för henne. Första lidingöloppet var tillägnat henne. Hon fattade inte riktigt mitt intresse för löpningen men hennes matlådor har gett mig massor energi.

En vecka kvar, hon är lite bättre och vi samtalar då jag besöker henne måndag och tisdag på sjukhuset vi snackar och jag hjälper henne med mat och annat. Hon är nedstämd men gillar mig närvaro. Fyra dagar kvar och jag blir förkyld och risig under onsdag. FAN FAN FAN. Nu lämnar vi Rut en stund. Förberedelserna går över till vila och hemmajobb mellan sömn och massa mat.

Tävlingsdag: Vaknar utsövd runt halv sex, äter en gigantisk frukost. Packar det sista, väskan är gigantisk och matlådorna som tillagats dagen innan fyller upp frysväskan. Nu gäller det, det får bära eller brista. Trots krämpor och något förkyld skall jag komma tillstart, inget får stoppa mig nu. Jag finner otaliga löpvänner vid Ensta Krog. Rena julafton, lite nervös virra jag runt och lyckas få komma till start i detta tredje TEC 100 miles som min nummerlapp lyser på mitt vänstra ben. Jag är så stolt att få delta. Vilken känsla. Redan från start märker jag att Mats Dänzel från team fakta oxå håller rätt jämnt tempo med mig. Så vi slår följe, kul att ha ultrarävarna Lisse och Micke Forström framför sig. Ett gott tecken på att tempot inte är för högt. Lite vind och temperatur-växlingarna är rätt märkbara på banan som är vacker och omväxlande. Vid fem skylten känner jag att farten är lugn och fin, men sportdrycken HEED funkar inget vidare.

Första varvet rullar på bra och vid varvningen tar jag lite vatten och frukt. Nästa varv rullar vidare och lite solstänk når fram och jag kommer i samtal med Fredrik från Gävle som har 75 miles i sikte. Tempot fortfarande lugnt och fint, jag njuter av att gå uppför. Jag tar några klunkar till av HEED och magen slår bakut. Jag bestämmer direkt att byta vid nästa varvning. Tempot lugnt och fint även efter 15 km, Mats levererar exakta uppgifter och jag gillar att gå ut soft och inte hetsa upp mig över placeringar och annat. Jag har kalkylerat med att använda maxtid denna debut men gärna SUB 29. Strax innan terrängpartiet märker jag att skärper sinnet och blixtrar till. Äntligen trail. Blir omsprungen av The Swedish Trailrunner som grepar min arm och peppar. Jag slänger lite käft och peppar tillbaka.

Passerar två mil på en jämn och fin tid, byter vätska och tar lite snacks. Börjar bli desperat över ett teknisk stopp men känslan försvinner då roxen och alla vid varvningen peppar att iväg nu. Ut på tredje varvet och jag är varm i kläderna, blir varvad av flertalet snabba tävlande och lokala förmågor som är ute på dina eftermiddagsintervaller. Har upptäckt att jag glömt lite små grejer. Ringer min fru som antecknar och ivrigt hejar hemifrån och skall komma förbi senare. Jag och Mats spårkar lite igen och inser igen att farten är jämn och fin även vid 25 km. Jag tar en kort stopp i skogen och lurar sakta ikapp honom och Fredrik, innan tunneln vid Skavlöten. Och alla sportdryck måste försvinna illa kvickt från denna tävling. Magen utbrister oljud som jag inte vill ha. Inte nu igen. Börjar bli lite desperat över vatten men som tur är har den snälla människorna strax innan terrängpartiet både vatten och lite snacks. Blir varvad igen av vinnaren av 80 miles klassen skall det senare visa sig. Väl i terrängen är det vindstilla och varmare och jag piggnar till och ökar hastigheten. Mitt favoritparti igen. Kroppen känns stark men pulsen är lite väl hög trots den modesta farten. Väl tillbaka i Gribbylund går jag i uppför men känner mig lite hungrig men det skall snart festas på Pannkakssnittarna.

Vid tredje varvningen tar jag lite mera tid på mig byter till vätskerygga och testar toan. Allt klaffar och jag ger mig ut igen efter att roxen manat på ät gående. Ekar nu i mitt huvud.....(fortsättning följer, totalt tre delar)

Statistik.

1:15

2:34 (1,19)

3:53 (1,19)