I går kväll mötes jag och Jonas från SSIF upp för en sim tur. Jag hade lämnat våtdräkten hemma och hoppades att min mentalavilja skulle få mig att ta mig runt vår tur i viken. Blev 1900 meter på runda 40 min. Vattnet var vackert, lungt och magin i solnedgången var guld.
På lördag morgon blir det en tur till och då med våtdräkt.
Håller på med en omläggning till wordpress. Kika in denna nya design och bloggvertyg.
| ||
… efter att ha vrålat och vinkat vilt till min käresta vid tullhus två på skeppsbron, glider jag upp mot slussen. Tiderna på tre milspasseringen gjorde mig föga uppdaterad, att kika på klockan eller armbandet kändes inte intressant. Att låta kroppen bestämma farten, var det enda alternativet just nu. Vaderna och låren började trilskas lite men bara lite trötta. Den mentala viljan var det definitivt inget problem med. Inga större tendenser till att tappa fart, fortsatt stort fokus mot buljongen som jag missade förra året. Kanon med lite mera salt och matsmak i munnen, tänker jag och matar på. Passerar löpare efter löpare. Kroppen och motorn-inombords mullrar av lust och både magnesium och salttabletterna har funkat kanon så här långt in i loppet, även vattnet som tillförts har var i lagom doser. Har tidigare haft tendenser att träna och druckit för mkt vatten, vilket resulterat i saltbrist och annan energitapp i slutet av tävlingar. Jag ser buljongskylten och lägger mig till vänster och smyger mig in och sveper två muggar joggande.
På Södermälarstrand som jag nöt flertalet varv under vintern får jag igen syn på en blåkläddlöpare med den gröna 3:45 flaggan på ryggen. Äntligen, där är han från första varvet. Nu har jag en rygg att slå följe på. Jag nöter på mot långholmen men han verkar hålla ett bestämt 5:20 tempo. Jag börja nu känna farten på en höft och ligger på för att ro hem min negativa split. Jag kortar av steget upp mot västerbron och njuter av publiken som gapar och hejar påtagligt mera frekvent än på första varvet. Uppe på västerbron börjar jag närma mig norrmannen med grön flaggan på ryggen. Jag börjar samtal med honom och jag får ny energi, och kanske han oxå. Han säger att ha tror sig kunna avsluta denna drabbning på 3:49 lyckas jag utröna av hans bokmål/nynorsk. Jag har fint driv uppför trots något trötta lår lämnar jag norrmannen som vinkar och fokuserar.
Nerför västerbron får jag uppfarten något och stampar igenom kurvan vid rålis. Är frusen och varm på samma gång och börjar blicka mot mittremsan där Jens Sahlström skall stå och heja. Jag matar på fram till vätskan och plötsligt ser jag honom stå och gapa.
”Du har en bra tid på G, nu.”
”Lite seg i benen måste öka vidare nu, tack tack” (hasplar jag ur mig)
Hm, kunde känna en viss besvikelse i hans röst, eller hade jag blivit så väl ofokuserad nu? Jag tvivlar inte en sekund att perset skall åka lång väg denna vackra och mulna lördag i huvudstaden. Skorna funkar kalas, fötterna känns kanon trots över 34 km löpning på detta luriga underlag. Äntligen rätt skoval. Puh.
Citat från vägsträckningen av norr mälarstrand:
”Längst bort tronar Ragnar Östbergs juvelstycke till Stadshus. Det byggdes med omsorg. Tegelstenarna är handgjorda kopior av de stenar som det nedbrunna slottet Tre Kronor byggdes med. De Tre Kronorna, Stockholms symbol, pryder också Stadshustornets topp.”
Jag grubblar vidare lite på Jens ordval, jag hade räknat fel mina passertider, allt detta kanske hans något vaga peppande ord. Men jag vet vilken löpstjärna och entusiast han är och han om någon vet vad som krävs. Han har vad jag vet inte sprungit en mara men han har klart flera andra HM i benen.
Nu hägrar snart colan vid stadshuset. Jag känner att vinden från Mälaren kyler friskt på min rygg, jag bestämmer mig att ta en kort paus vid denna kontroll för att verkligen få i mig maximalt men denna sockersöta dryck. Totalt utan kolsyra blir jag lite överraskad men ack så effektivt. Klistret under fötterna berör mig föga då jag nöter vidare mot vasagatan.
Fortfarande utan större svackor mosar jag vidare steg för steg, meter för meter, kilometer efter kilometer. Under tunneln och vidare upp mot centralen testar jag jag en lite fartökning, hamnstringarna grinar nu lite illa. Men ingen skavank, ingen skada. Bara ren och skär trötthet av asfaltsmanglandet, börjar benen bli lite trumpna. Men hjärtat, hjärnan och målbilden är som fastgjuten på näthinnan. Nu är det så pass kort bit kvar så nu gäller det att bita ihop. Skarorna med löpare blir lite glesare och jag mosar på. Behovet att kissa har försvunnit och jag kommer kunna hålla ihop nu JÄVLAR gäller det att hålla fart och inte mattas.
Jag funderar på dextrosolstoppet vid vasaparken, hur skall jag ta mig an denna möjlighet. Jag gläds av blåorkestern under tunneln vid Arla. Och leker kompositör åt den kvinnliga kören utanför Razmala, en indier på Torsgatan. Jag tar en näver dextrosol i handen och avvaktar vattendepån i slutet av vasaparken. Mosar en i munnen och en mugg vatten. Hinner även doppa min keps i vattenbehållarna mitt på Odengatan. Jag växlar upp tempot mot att hitta en bra spurtfart men med dock lite förlångt kvar för att tokspurta.
Citat ”På vår högra sida ståtar Gunnar Asplunds Stadsbibliotek, en världsberömd byggnad som markerar slutpunkten på den klassicistiska epoken. Cylindertoppen på den rektangulära roten påminner om barns lek med klossar!”
I backen ner mot Sveavägen har jag bra tryck i benen, värken i vader och lår börjar släppa och jag upptäcker Mikael Forström som flyter fram i en rosa kreation. Jag på kallar hans uppmärksamhet men märker att min fart och rörelse framåt inte vill stanna upp så jag vinkar och ylar att vi talas vid senare. Mitt avslutande ryck har inletts och jag skymtar fyra milsmarkeringen och dundrar över den, får syn på en team skavsåret linne som verkar hålla bra fart. Jag biter mig fast och inser snart att det är en grek och inte alls en Skavsåretlöpare.
Finska visor och nubbar ylar stolt ovanför humlegården. Nu börjar det bli trångt på banan. Jag svänger upp och ser tornet på stadion och ökar tempot lite till utan att kroppen sviker mig. Äntligen ett fartbesked igen. Blir lite trängd på Sturegatan men listar mig förbi på högerflanken. Jag ser en litet finskt supporter team som vinkar med olika geler i händerna, jag får lust att vika av och ryka till mig dessa trots att jag vet att min mage inte funkar med sådant i munnen och magen. Men den tanken bara far förbi. Jag tar några längre kliv upp på skvallervägen, och tänker att nu gäller det att bita ihop en gång för alla.
Matar mig förbi ett par löpare till och svänger in på långsidan av stadion och håller vänster sidan. Skymtar GIH-badet bakom träden, men ha inte tid att tänka på min hemarena inom simning för nu gäller det att hitta in på stadion och få en fint spår. Väl inne på arenan, blir jag så där rysligt glad och får gåshud av allt tjo och tjim. Jag slalom löper inne på banan som har besök av otaliga löpare. Jag avslutar starkt och snäpper av klockan och glänser till med 3:48:45. GÖTT. Äntligen, min plan och strategi höll.
Jag vinglar bort till medaljbordet och inser att jag är stel, men inte i samma skala som för året. Så grymt nöjd och fryntlig minglar ut genom stadion och talar med lite bekanta ansikten. Peter Nilsson ser jag antagit denna utmaning men aqua socks på fötterna. Galet imponerande.
En reflektion vad det beträffar negativ-split som var dagens upplägg, bygger självförtroende. I synnerhet efter tre mil då flertalet börjar vackla i tempo och ork. Att öppna hårt och i rätt tempo, anser jag vara överskattat, men bevisa gärna motsatsen nedan i kommentarsfältet.
Att öppna i ett lagom tempo är det inga problem för mig i synnerhet ifall det är tiotusentals andra ut med banan. Att sedan öka efter halvasträckan då det börjar tunnas ut, kändes helt rätt för mig denna dag. Några nycklar till en bättre insats i år är flertalet långpass över 30 km, mindre vatten (beroende på väder), mentalt fokus och att jag höll mig till planen som jag satt upp innan start. Målet var att landa mellan 3:45-3:49.
Frågan är nu är du nöjd med din insats? Vilken analys lägger du på din insats?
Tack för att ni läste och reflekter gärna nedan.
Bakgrund: Redan på förra årets tävling då jag jag deltog som pacer bestämde jag mig att denna utmaning ligger nu framför mig. Trots tankar mot annat håll, har första mötet med tävling debutåret 2009 etsat fast något mysigt, hemtrevligt och mystiskt runt tävlingen. Arrangörerna som genuint förstår ultralöpning, har här på korttid byggt upp en institution som nu oxå har fått internationell uppmärksamhet. Att i år reservera ett antal platser till utländska var ett genidrag. I början antog jag spurtstriden att äntligen knipa en startplats.
Under hösten åkte jag runt i ett antal av Sveriges städer med en bekant artist och till min glädje hittade jag snabbt en rutinerad maratonlöpare i bandet. Jag föreslog att vi skulle försöka köra ett pass i veckan och det blev ett par häftiga pass allt från Luleå i norr till Karlskrona. Som bonus lyckades jag locka med båda fjolårs segrarna på herr och damsidan för ett pass i höst och vinterluften.
Sträckan 100 miles är så mäktig att förberedelserna känns inte bara viktigt utan mer än så. När jag som pacer förra året observerade en inbiten punkare och rockräv ute på sin hundrade kilometer blev jag helt eld och lågor och när jag tog kontakt med honom och luskade efter känslan han hade haft blev jag snabbt varse om att detta bör gå vägen ifall jag mentalt ställde mig in på det och var beredd att ha inte bara en plan utan flera för att ta mig fram de sexton milen.
Förutsättningar: Hösten och vintern flöt på rätt bra, och i början av mars skruvade jag upp mängden och vips började små problem torna upp sig. Hälsena gav naprapaten huvudbry, men försvann. Tre veckor kvar, och en molande och tydligt hopparknä dök upp som en obehaglig betalningspåminnelse från CSN. Jag började bli rätt sur vid detta laget. Men löpning är en hårdsport, jag riktade fokus mot yoga och medleysim som fick min rastlöshet att lunga ner sig en aning.
Två veckor kvar, en av mina bästa vänner som har känt mig i 38 år Mormor Rut får en kraftig stroke och hamnar i sin tuffast situation hittills och då har hon avverkat 92 år och otaliga operationer. Är hon en som känner mig Jag har vid åtskilliga tillfällen tävlat för henne. Första lidingöloppet var tillägnat henne. Hon fattade inte riktigt mitt intresse för löpningen men hennes matlådor har gett mig massor energi.
En vecka kvar, hon är lite bättre och vi samtalar då jag besöker henne måndag och tisdag på sjukhuset vi snackar och jag hjälper henne med mat och annat. Hon är nedstämd men gillar mig närvaro. Fyra dagar kvar och jag blir förkyld och risig under onsdag. FAN FAN FAN. Nu lämnar vi Rut en stund. Förberedelserna går över till vila och hemmajobb mellan sömn och massa mat.
Tävlingsdag: Vaknar utsövd runt halv sex, äter en gigantisk frukost. Packar det sista, väskan är gigantisk och matlådorna som tillagats dagen innan fyller upp frysväskan. Nu gäller det, det får bära eller brista. Trots krämpor och något förkyld skall jag komma tillstart, inget får stoppa mig nu. Jag finner otaliga löpvänner vid Ensta Krog. Rena julafton, lite nervös virra jag runt och lyckas få komma till start i detta tredje TEC 100 miles som min nummerlapp lyser på mitt vänstra ben. Jag är så stolt att få delta. Vilken känsla. Redan från start märker jag att Mats Dänzel från team fakta oxå håller rätt jämnt tempo med mig. Så vi slår följe, kul att ha ultrarävarna Lisse och Micke Forström framför sig. Ett gott tecken på att tempot inte är för högt. Lite vind och temperatur-växlingarna är rätt märkbara på banan som är vacker och omväxlande. Vid fem skylten känner jag att farten är lugn och fin, men sportdrycken HEED funkar inget vidare.
Första varvet rullar på bra och vid varvningen tar jag lite vatten och frukt. Nästa varv rullar vidare och lite solstänk når fram och jag kommer i samtal med Fredrik från Gävle som har 75 miles i sikte. Tempot fortfarande lugnt och fint, jag njuter av att gå uppför. Jag tar några klunkar till av HEED och magen slår bakut. Jag bestämmer direkt att byta vid nästa varvning. Tempot lugnt och fint även efter 15 km, Mats levererar exakta uppgifter och jag gillar att gå ut soft och inte hetsa upp mig över placeringar och annat. Jag har kalkylerat med att använda maxtid denna debut men gärna SUB 29. Strax innan terrängpartiet märker jag att skärper sinnet och blixtrar till. Äntligen trail. Blir omsprungen av The Swedish Trailrunner som grepar min arm och peppar. Jag slänger lite käft och peppar tillbaka.
Passerar två mil på en jämn och fin tid, byter vätska och tar lite snacks. Börjar bli desperat över ett teknisk stopp men känslan försvinner då roxen och alla vid varvningen peppar att iväg nu. Ut på tredje varvet och jag är varm i kläderna, blir varvad av flertalet snabba tävlande och lokala förmågor som är ute på dina eftermiddagsintervaller. Har upptäckt att jag glömt lite små grejer. Ringer min fru som antecknar och ivrigt hejar hemifrån och skall komma förbi senare. Jag och Mats spårkar lite igen och inser igen att farten är jämn och fin även vid 25 km. Jag tar en kort stopp i skogen och lurar sakta ikapp honom och Fredrik, innan tunneln vid Skavlöten. Och alla sportdryck måste försvinna illa kvickt från denna tävling. Magen utbrister oljud som jag inte vill ha. Inte nu igen. Börjar bli lite desperat över vatten men som tur är har den snälla människorna strax innan terrängpartiet både vatten och lite snacks. Blir varvad igen av vinnaren av 80 miles klassen skall det senare visa sig. Väl i terrängen är det vindstilla och varmare och jag piggnar till och ökar hastigheten. Mitt favoritparti igen. Kroppen känns stark men pulsen är lite väl hög trots den modesta farten. Väl tillbaka i Gribbylund går jag i uppför men känner mig lite hungrig men det skall snart festas på Pannkakssnittarna.
Vid tredje varvningen tar jag lite mera tid på mig byter till vätskerygga och testar toan. Allt klaffar och jag ger mig ut igen efter att roxen manat på ät gående. Ekar nu i mitt huvud.....(fortsättning följer, totalt tre delar)
Statistik.
1:15
2:34 (1,19)
3:53 (1,19)
| ||
